Den Europeiska demokratiska kulturen

// oktober 14th, 2012 // Allmänt

I Visby under Almedalsveckan detta år hörde jag Göran Hägglund försvara sitt kontroversiella tal om verklighetens folk. Under detta tal visade han förakt emot en dekonstruktion utav våra värden eller kultur. Själv har jag aldrig riktigt varit på det klara med alla dessa värden eller den kultur som vi har i västeuropa. Till en början tänkte jag att det hade och göra med nöjen, musik eller liknande, men insåg snabbt att de hade att göra med en social konstruktion i likhet med identitet. Delade värden som existerar i Europa och något som populistiskt passar bra in på nästan vilka väljare som helst. Vilka värden som finns i denna Europeiska kultur fyller man gärna i själv.

Det kan väl knappast ha undgått någon att den Europeiska Unionen för tillfället inte mår helt bra. Ekonomer och journalister uttrycker dagligen sina åsikter om den undergång som Euro-zonen (och ibland hela unionen) går till mötes. Personligen tycker jag det är strunt. EU är inte ovan vid kriser och går vanligtvis starkare ur dem. De kriser som existerat tidigare har dock varit av politisk karaktär och inte särskilt intressanta att ta upp. Det verkar inte vara av allmän kännedom att den sk. ”Empty-chair crisis” ledde till kvalitativ majoritetsröstning i rådet. Eller att förtroendekrisen efter att den Europeiska Konstitutionen föll till slut ledde till Merkels intåg och Lissabonfördraget.

Folk som känner mig kan ibland uttrycka en viss oförståelse till varför jag fortfarande stöder det Europeiska samarbetet. Det är helt naturligt att jag blir ifrågasatt, särskilt i dessa tider. Märkligt är dock att det inte verkar handla om Euro-krisen, eller ekonomin, eller ens om Grekland för den delen. Att det snarare handlar om frågor som Fort Europa (helt legitim fråga), konstruktion av en Europeisk armé (inte fullt berättigad fråga) eller en Europeisk superstat (än mindre berättigad fråga) är väl en följd av de kretsar jag rör mig i men jag tror också att det rör sig om den identitetskris Europa befinner sig i. En kris som leder till en negativ syn på EU och är en effekt av Eurokrisen. Den är troligtvis i längden mer allvarlig än den ekonomiska krisen. Det rör sig om tappat förtroende.

För mig är det en självklarhet att man kan se sig som Europeisk, tillhörande en identitet bland andra Européer. Något som andra inte ser som självklart. Tragiskt nog verkar det än mindre självklart att man kan tillhöra mer än en identitet. Jag är Europée men jag är självklart också svensk. Dessutom är jag samhällsvetare och studerande, och Öster-supporter. Identitet är knappast enkelt eller entydigt. Man är mer än bara sin nationalitet. Dock är alla identiteter socialt konstruerade och måste därmed ifrågasättas. De kan inte vara min enda anledning till att jag stöder EU. Jag får upprepande tillfällen en känsla av att det inte finns ett uns av Europeisk identitet i kretsar den borde vara som mest självklar. Jag är socialdemokrat. Internationalismen är väl ändå en av socialdemokratins grundpelare? Trots detta känner jag igen mig i Nina Björks artikel i Arena om de nationella sossarna. Solidariteten sträcker sig inte långt utanför Sveriges gränser.

Jag måste erkänna att jag känner en viss frustration när jag vill tala om en framtid inom Europa men bara når att skapa något artificiellt argument som handlar om att jag ska försvara varför EU ”tvingar stackars Rumäner att välja mellan att svälta eller flytta utomlands”. Jag häpnar när jag inser att man tror att Bulgarien och Rumänien är U-länder ifrån tredje världen där svält är normen. EU engarerar sig i infrastrukturs- och redistributionsprojekt i dessa länder eftersom de inte är lika ekonomiskt utvecklade som andra länder inom EU. Men det är rätt långt mellan U-land och att vara ett utav de mindre utvecklade länderna inom EU.

Så fick slutligen EU fredspriset. För mig var detta självklart, utan EUs förmåga att samla länder och lösa konflikter genom process och samtal finns det ingenting som säger att Europa inte hade drabbats av ännu ett stort krig. I Europa har vi alltid krigat emot varandra. Det är en del av vår historia och kultur. Alltså: detta var något som jag nickade tyst åt när Socialdemokraternas nominering gick igenom medan chocken hos mina kamrater var total. Hur kunde man ge ett fredspris till ”denna krigsivrande monsterorganisation som avrättar immigranter på löpande band!?”

I Almedalen detta året satt jag i Europahuset och lyssnade på den kanske mest ökända EU-motståndaren i svensk politik; Jonas Sjöstedt. Självklart blev han ställd frågan om han inte trodde att EU hade bidragit till fred i Europa. Nej, menar Jonas, anledningen till att det har varit fred i Europa är det kalla kriget. Att detta krig varit slut sen 1985 verkade inte göra någon skillnad. Fred i Europa hos unga människor verkar tas som en självklarhet som inte alls har något med EU att göra. Bland de jag samtalat med verkar det inte handla om kalla kriget, vilket i och för sig är en lättnad, men det finns en känsla av att man tror det rör sig om att Europa har en kultur av demokrati och är moraliskt oförkastligt. Denna ”kultur” poppar plötsligen upp igen och den liknar väl min idé om Europeisk identitet eller Hägglunds om värden. Men Europa har inte ens varit demokratiskt för evigt. Franco regerade fram till 1975 i Spanien. Som nu skall tillhöra en del av den Europeiska demokratiska högborgen.

Att Europa sålunda har en moraliskt överlägsen kultur gentemot andra länder tycker jag mig ha hört någon annanstans också. I DN publicerades den 25 Augusti en artikel rörande akademikers svar på Breiviks manifest. Artikeln i sig rör inte så mycket ett svar till Breivik som ett svar på värdekonservativa och högerextrema generellt sett. Ett stycke fattade jag särskilt intresse för då det handlar om det som värdekonservativa ser som den Europeiska kulturens dekonstruktion:

”I dekonstruktionsföraktets förlängning hägrar den nygamla värld den samtida främlingsfientligheten trånar efter; en plats där de fasta värdena äntligen återuppstår och där den europeiska kulturens överlägsenhet över andra kulturer inte längre är föremål för en diskussion om världsbilder, definitioner, makt och historia – utan blir enkel fråga om ”sunt förnuft”. Något verklighetens folk inte behöver fundera över. Så länge de väljer rätt politiker.”

Om vi själva säger att vår kultur som idag råder i Europa är det som skapar våra fredliga mål spelar vi inte då rakt in i de värdekonservativas händer och ger dem rätten att ifrågasätta om den inte dekonstrueras tillsammans med vår stabilitet? Ger vi inte de främlingsfientliga rätt i att invandrare från andra platser med annorlunda kulturer borde begränsas för att de inte delar vår kultur och därmed är ett hot emot det Europa vi känner? Visst har jag en kärlek för den politiska processen som gör mig vinklad, men att en social konstruktion gör Europa fredligt har jag mycket svårt att acceptera och det är därför den politiska institution som finns inom EU gör att jag känner att mitt stöd ligger på fler nivåer än bara identitet.